Tid. Vänner. Då och Nu.

Vi vet alla att tiden går snabbt. För snabbt. Tiden förändras också har jag märkt. Beroende på vart i livet man befinner sig och vad som händer runt omkring. Med förändring menar jag att livet inte riktigt ser ut som det gjorde när man var i 20-årsåldern typ och gjorde vad man ville. Förr kunde man släppa allt och bara göra precis som man själv kände för.

Mitt liv har alltid bestått av många vänner. Vet inte om det beror på att jag inte har några syskon, men kanske, så har jag stävat efter gemenskap. Under mina skolår så har jag haft många och nära vänner som jag har haft SÅ roligt tillsammans med. Jag önskar att mina barn får uppleva detsamma.

Vänner. Tiden med vänner finns knappt längre. Eller rättare sagt, existerar i princip inte alls. Min tid är nu full av mina nya vänner = mina barn. Det kan vara svårt att förstå för dem som inte har barn/ inte än har barn. Jag kan säga såhär; att ha ETT barn ta mkt tid, att ha TVÅ barn tar ÄNNU mer tid, att ha TRE barn (mellan 1-5år) tar EXTREMT mkt tid och tålamod. och det är precis så mkt tid och tålamod jag hoppas och önskar att mina vänner har för mig pga att jag inte alltid har tid att höra av mig. Men tro mig! Jag älskar er lika mkt som livet självt, för vad vore livet utan vänner?

Det är faktiskt så att jag inte bara kan säga till Mike "här, ta barnen en stund medan jag gör detta, eller går o fika med en kompis etc" som många andra kan. Jag har i princip 100% heltidsansvar för våra barn pga hans rygg/medicinering osv. Han kan klara av kortare stunder med barnen, men inte mer. När jag börjar jobba igen så kommer barnen få gå på förskolan/fritids större delen av dagen även om han är "hemma" (sjukskriven). Skriver detta för det känns ibland som att kanske inte alla förstår hur vi har det och att jag faktiskt har det väldigt svårt att få komma iväg något och umgås o så. Jag skulle hemskt gärna vilja umgås mer med mina vänner. Gå ut nån gång ibland på fest eller så. Men som det är nu så är det bäst att mina vänner träffas hemma hos oss eller att jag kommer och hälsar på alla mina tre. Att ha ett eller två barn så är det rätt lätt att slänga sig i bilen och ta sig nånstans, men med tre så är det lite mer jobb. Det är rutiner med mat och sömn osv. När de blir lite äldre kommer det kanske att bli lite lättare att komma iväg, men just nu så sitter jag lite "fast" eller hur man ska beskriva det. Det är mysigt på ett sätt, men ändå frustrerande på ett annat.

Med detta inlägg vill jag bara att ni ska ha lite mer förståelse för hur det är just nu.