Bröllop inom kort

Har inte skrivit på ett tag, men här kommer lite av mina senaste tankar.

Jag har nu varit föräldraledig i ganska så exakt 19 månader. Under denna tid har Mike varit fortsatt sjukskriven. Det betyder alltså att vi har varit tillsammans (+ med tre ungar) ungefär 97 % av all vår vakna tid. Jag har varit hormonell, Mike har fruktansvärd ryggvärk, Maya vill ha uppmärksamhet i form av läsning/spela spel osv, Lara gnäller och skriker dagarna (även om nätterna ibland) i ända, över ALLT! Hennes 3-ålderstrots började vid 18 mån och är ytterst mycket levande än idag. Nina behöver sova på speciella tider/äta sina miniportioner mat, bli buren osv. Det är ett mirakel att vi under denna tid inte har tagit ihjäl varandra. Visst har vi gått varandra på nerverna osv, men ur någon konstig vinkel så har vi nu ändå kommit till slutsatsen att vi ska gifta oss.

Att planera ett bröllop på 77 dagar.

Jag (vi) har alltså 77 dagar på mig (oss) att planera detta bröllop eftersom vi satte den 1 sep som datum. Vilket var aningen snabbt. Det känns rätt kul ändå eftersom det är DÅ på dagen som det är 15 år sedan vi blev tillsammans. Har egentligen planerat detta bröllop sedan 2010/2011 när jag var sjuk i cancern. Då var det något som höll mina tankar sysselsatta. När man är sjuk o tror man är döende, så känns det som att man vill göra allt. Innan det är försent. Efter friskhetsförklaringen blev vi sysselsatta med annat. Jobb och tillverkning av underbara barn.
NU jäklar är det dags att detta bröllop blir av! På bara 2 veckor fick jag mycket gjort. Det som sen händer är att när man tror att det är ”gjort” så är det mkt mer som ska göras i alla fall = stress. Jag fattar nu att det egentligen ska/behöver ta ca 1 år att planera ett ordentligt bröllop. Det räcker liksom inte med att prova klänningen en gång/ringa floristen/fotografen mm en gång, utan allt ska dubbelkollas och provsminkas och kollas ytterligare en gång till mm. Saker man beställt dyker inte upp/passar inte/blev fel osv. Jag hoppas säcken knyts samman inom en vecka, annars blir det som det blir ändå. Det viktigaste är i alla fall att alla är friska och krya till den stora dagen.

Hur jag träffade Mike

Jag träffade Mike på Gran Canaria den 25 aug 2003. Dagen efter sa han ”Marry Me!” Samma sak sa han i 6 dagar till varje dag när jag gick min väg till jobbet. Då passerade jag hans jobb, och han sa/skrek efter mig på gatan de dagar han precis hade missat att jag gick förbi. Den 1 september blev vi tillsammans. Jag visste i mitt hjärta redan från första stund att det skulle bli vi. Jag visste inte då att vi skulle få barn och gifta oss, men jag visste att det var något väldigt speciellt just med denna man. Visst är han speciell?! Haha. Skämt o sido. Jag fick en känsla i bröstkorgen som jag aldrig känt förut, minns än idag och fortfarande inte kan förklara.